Det jag visste skulle hända, men ändå inte kunde tro, hände. Du dog. Allt det jag hade försökt föreställa mig - ett liv utan dig, skedde. Du som alltid var så levande, full av livsglädje, låg där död. En stillhet som samtidigt var en fridfullhet. Men så overkligt att se dig stilla och död. Du såg ut att ha fått ro och vila från all smärta. Och när jag tänker på din kamp i alla år så blir jag lugn när jag vet att du inte lider. Hela historien om ditt liv är så vacker. Du dog på samma plats som du föddes. Det är få förunnat.- Du sökte dig tillbaka till dina rötter, där du fick vara den du var- en man av naturen och enkelheten. Där i skogen fick du ro och kraft att orka med din sjukdom. Platsen är så vacker. Husen som du byggt och marken som du vårdat är en del av dig. Jag försöker föreställa mig hur du som en liten pojke sprang runt i skogen och lekte. Hur farmor ropade på dig när det var dags att äta. Hur du gick till skolan på den smala stigen. Jag tänker på hur farfar var, som jag aldrig hann träffa. Jag ser framför mig hur han gräver brunnen på tomten. Den som i alla år försett oss med vatten. Jag ser framför mig kärlekshistorien hur du och mamma träffades. Hur ni blev kära och jag fick liv. När jag föddes och pappa sa - att nu kommer min pojke, men det blev en flicka och hur du sa - hon kan fiska med mig lika bra. Jag vet var jag har mina rötter och jag vet att jag har ett ansvar nu. Jag måste vårda ditt livsverk, jag måste berätta för mina barn om dig och ditt liv. Om hur du föddes och om farmor och farfar. Det är en ny tid nu. Nu är jag äldst och nu är jag den som måste föra arvet vidare. Allt om ditt liv är så fint. Jag vill bara gråta när jag tänker på dig, av glädje och tacksamhet, för att just du blev min pappa. För att jag hade den enorma turen att få en sån underbar far som har präglat mig. Din godhet lever kvar genom mig. Genom mig lever du.

Nu är det snart 2 år sedan ditt vackra hjärta gick bort,
din själ och dina vackra minnen.
Du var den personen som fick mig att le,
men det var det bara du som kunna se.
Kanske har min barndom varit svår, men det har ju satt sina spår.
Alla vackra sider och goda tider av dig sitter kvar i mitt minne
och aldrig ska jag dem släppa ut.
På nätterna brukar jag titta ut,
upp på den glittrande svarta natt himmelen
i hopp om att få se dig en sista gång.
Men du finns aldrig där,
kanske är du högre upp än så och kanske jag aldrig dig kan nå.
Men i mina tankar finns du alltid kvar och ingen ska ta din plats i mitt hjärta,
för att jag älskar dig mer än livet och det ska jag aldrig ta förgivet. Saknar dig varje dag som går!!!!