Det jag visste skulle hända, men ändå inte kunde tro, hände. Du dog. Allt det jag hade försökt föreställa mig - ett liv utan dig, skedde. Du som alltid var så levande, full av livsglädje, låg där död. En stillhet som samtidigt var en fridfullhet. Men så overkligt att se dig stilla och död. Du såg ut att ha fått ro och vila från all smärta. Och när jag tänker på din kamp i alla år så blir jag lugn när jag vet att du inte lider. Hela historien om ditt liv är så vacker. Du dog på samma plats som du föddes. Det är få förunnat.- Du sökte dig tillbaka till dina rötter, där du fick vara den du var- en man av naturen och enkelheten. Där i skogen fick du ro och kraft att orka med din sjukdom. Platsen är så vacker. Husen som du byggt och marken som du vårdat är en del av dig. Jag försöker föreställa mig hur du som en liten pojke sprang runt i skogen och lekte. Hur farmor ropade på dig när det var dags att äta. Hur du gick till skolan på den smala stigen. Jag tänker på hur farfar var, som jag aldrig hann träffa. Jag ser framför mig hur han gräver brunnen på tomten. Den som i alla år försett oss med vatten. Jag ser framför mig kärlekshistorien hur du och mamma träffades. Hur ni blev kära och jag fick liv. När jag föddes och pappa sa - att nu kommer min pojke, men det blev en flicka och hur du sa - hon kan fiska med mig lika bra. Jag vet var jag har mina rötter och jag vet att jag har ett ansvar nu. Jag måste vårda ditt livsverk, jag måste berätta för mina barn om dig och ditt liv. Om hur du föddes och om farmor och farfar. Det är en ny tid nu. Nu är jag äldst och nu är jag den som måste föra arvet vidare. Allt om ditt liv är så fint. Jag vill bara gråta när jag tänker på dig, av glädje och tacksamhet, för att just du blev min pappa. För att jag hade den enorma turen att få en sån underbar far som har präglat mig. Din godhet lever kvar genom mig. Genom mig lever du.

Nu är det snart 2 år sedan ditt vackra hjärta gick bort,
din själ och dina vackra minnen.
Du var den personen som fick mig att le,
men det var det bara du som kunna se.
Kanske har min barndom varit svår, men det har ju satt sina spår.
Alla vackra sider och goda tider av dig sitter kvar i mitt minne
och aldrig ska jag dem släppa ut.
På nätterna brukar jag titta ut,
upp på den glittrande svarta natt himmelen
i hopp om att få se dig en sista gång.
Men du finns aldrig där,
kanske är du högre upp än så och kanske jag aldrig dig kan nå.
Men i mina tankar finns du alltid kvar och ingen ska ta din plats i mitt hjärta,
för att jag älskar dig mer än livet och det ska jag aldrig ta förgivet. Saknar dig varje dag som går!!!!

För att inse värdet av en far – fråga någon som inte har en.
För att inse värdet av en kram – fråga någon som aldrig blivit älskad.
För att inse värdet av en brödbit – fråga någon som inte har ätit på en vecka.
För att inse värdet av tio år – fråga ett nyskilt par.
För att inse värdet av tre år – fråga en student.
För att inse värdet av ett år – fråga en som missat en slutexamen.
För att inse värdet av nio månader – fråga en mor som fött en dödfödd.
För att inse värdet av en vecka – fråga en redaktör för en veckotidning.
För att inse värdet av en dag – fråga en dödsdömd cancerpatient.
För att inse värdet av en minut – fråga någon som missat en buss, tåg eller plan.
För att inse värdet av en sekund – fråga någon som överlevt en olycka.

Människor går ut ur livet, människor går in i livet. Människor dör mot sin vilja, människor lever mot sin vilja. Människor räknar sekunder… Sekunder till nästa tv-program. Sekunder till nästa fest. En sekund hit. En sekund dit. Och klockar tickar…

Just i det här ögonblicket så ligger en gammal gumma på sin dödsbädd, tittar djupt in i sitt barns ögon för sista gången. Ssssch, var inte rädd. Den vita hästen kommer att föra dig hem.

Just i det här ögonblicket så promenerar en liten nioårig flicka hem… Men hon hinner inte. Hon ser inte männen bakom henne. De sliter upp hennes blus och drar av hennes byxor. Innan ni har läst klart inlägget så är hon förstörd för alltid.

Avslitna ben, blodiga fingrar och såriga ansikten. Människor krälar fram för gatorna, endast med en sista bedjan i livet: Gör slut på mitt lidande – SKJUT MIG!

Varje dag vaknar ett lejon upp. Den vet att den måste springa snabbare än den långsammaste gasellen, annars kommer den att svälta ihjäl.

En. Två. Tre. Fyra. Fem. Håller ni räkningen? Sex. Sju. Åtta. Nio. Tio. Du räknar fortfarande?

Om du visste, att det här var ditt sista samtal med din mor, skulle du spela in det på band för att aldrig glömma hennes röst?

Om du visste, att den här kramen skulle bli den sista du någonsin har med din pappa, skulle du krama åt lite extra då?

Om du visste, att den här minuten var den sista minut du och din bästa kompis någonsin kommer att ha tillsammans, skulle du berätta hur mycket du älskar honom/henne eller ta för givet att den visste?

Tiden väntar inte på någon. Så om du väntar på något, varför inte göra det nu? Underskatta aldrig tre ord: Jag älskar dig! Säg det. Säg det nu! Inte till mig, du vet vem/vilka du skall säga det till. Viska i deras öra hur mycket du älskar dem och att du alltid så kommer göra. För, om morgondagen aldrig kommer, då har du inget att ångra.

Det spelar ingen roll om du är en gasell eller ett lejon. När morgonen gryr, då är det bäst att du börjar springa.